Borås busschaufförer har ett mål för 2010: att döda mig. Jag tror dem kommer lyckas. Deras favoritsätt är att köra ner för den där backen vid Delsjömotet i 160 för att sedan vattenplana in den alltid väntande bilkön i botten.
Det blir antingen så, eller så kommer de genom att bara sätta in jätteobekväma bussar under även de sista 1,5 åren få min ryggrad att spännas i onaturliga vinklar för att en dag smälla av på mitten.
Kombinationer är möjliga.
Första filmen från den där kameran jag köpte i USA. Jag kallar den leksakskameran. Den har en så vid lins att mina fingrar var med på ungefär hälften av korten trots att jag försökte undvika det. Här är några fingerfria i alla fall:
Jag längtar ofta efter att vara ledig, trots att jag hatar att vara det. Som nu till exempel. Nu är jag ledig, och hatar det.
Jag gillar inte mitt gym heller. Det har något fult över sig som får mig att inte vilja gå dit.
Fattar ni? Jag vann. No strings attached. Allt jag behöver göra är att svara på det där mailet. 816 570 pund. Mina, bara mina. Helt vanlig donation från OPEC.
Idag har jag lånat en gammal Minolta med teleobjektiv, köpt batteri till den, hämtat ut film från pappas Yashica och lämnat in film från den nya plastkameran. Yashican producerade varierande kvalitet, problemet var mest att den har en fullständig autofokus, vilken har levt i 20 år med sand och batterisyra. Det här har resulterat i en inte helt optimal funktionsförmåga, och hälften av bilderna är riktigt suddiga. Några blev mysiga, och dem lägger jag upp när hemtentan jag sitter och skriver är kapad och klar.
Så här kul var dagens presentation/föreläsning i Borås:
Jävlar vad jag hatar alla elektroniska apparater som lyser nu. Imorgon ska det stirras på dem igen.
