Köpte förresten en sån här idag.
Nya tider, vänner.
Jag har varit lite desorienterad vad gäller hur jag ska lägga upp det här med bilder och sånt på internet. Nu har jag kommit fram till en bra lösning. Så här funkar det:
Min Flickr [länk] kommer vara där jag lägger upp vardagsbilder.
Min Tumblr [länk] kommer vara där jag lägger upp bilder huller om buller, utan kommentarsfunktion eller besökräknare. Målet är att det ska bli en lite matig (så fruktansvärt vidrigt ord) sida. Som en Yimmys Yayo fast med bara egna bilder. Jag är trött på att Flickr-hora efter besökare och kommentarer.
Om det blir något över kanske det hamnar här på bloggen.
Det sämsta med ambitiösa vänner är att de inte helt osällan flyttar till Stockholm. Eller Kina. Var är byromantiken?
Dagar som idag känner jag att det är relevant att påminna om den andra sidan av den här skiten vi sitter i nu.
ClickToFlash (länk) är mitt nya bästa program. Inget mer ofrivilligt flashande i mitt Safari. Hejdå badbollen!
…och jag hatar modebloggar, och deras rörande patetiska FASHION!-fjanterier och prettoutspel. Det är som någon liksom sugit ur varenda lilla smula själ ur dem. Ingenting kvar. Bara en tunn ridå nybyggda hus framför en fullpackad ful förort av komplex och måste-bli-nått-viktigt-ångest. Ser jag en jävel till stå framför spegeln med tårna mot varandra och med nån jag-bryr-mig-alltså-inte-men-snälla-tyck-att-jag-är-snygg-min så smäller det.
I ett land fullt av Honey Monsters är mitt bröds egenskap “osötat” en ny spännande feature, inte en benefit.
Sea Wolf – White Water, White Bloom
Det är så sällan en klassisk musikjakt skördar något lyssnadsvärt, men igår var jag på någon form av spree. Här är resultaten, i fallande intressanthet:
1. Sea Wolf -White Water, White Bloom. Skitbra skit. Jag menar det verkligen.
2. Jonsi & Alex – Riceboy Sleeps. Som Sigur Ros light, han Jonsi är sångaren därifrån.
3. Bret Andersson – Slow Attack. Jag trodde det var över, men den här är ganska bra.
4. For a Minor Reflection – [Isländskt oskrivbart]. Sigur Ros-ish
Veckans inskikt har bestått i att det inte spelar något roll hur mycket raggsockar, långkalsonger, ulltröjor, tjocka vinterjackor och vantar jag har på mig. Frysdöden väntar alltid utomhus ändå. Det kan väl inte bli kallare än så här i Sverige? I så fall måste jag äta mig fet, bara för att skapa lite avstånd mellan mina inre organ och den kalla verklighet som väntar på andra sidan skinnet.