Ni har säkert sett reklamerna. Ni har säkert sett de på folk. Ni har säkert sett hur Zara i sin spanska anda aldrig tog bort de från sina affischer. Nu kommer de igen. De stackare som letat febrilt i Wranglers tynande utbud har fått nytt hopp – boot-cut är här igen.

En äcklande tanke om mig själv är att jag minns mig vid något tillfälle i gymnasiet (1998ish) tänka om mina Levi’s 517 att boot-cut var det snyggaste som fanns. Jag fattade inte hur något skulle kunna vara snyggare. Det är bara att tacka gud för att jag vet bättre idag, och att jag aldrig kommer ändra mig.

Vissa, som var med under den här tiden, och som i takt med modet valde bort boot-cut är nu genast jättaglada över att de är tillbaka. Istället för att ha lärt sig av sina misstag och gått vidare är de nu – i sann modeslavsanda – plötsligt jättetrendiga i sitt eget huvud. Grattis, men det är fult.

Vad är generellt anledningen till att boot-cut är så bra menar folk? Min favoritförklaring är jakten på proportioner. Människor med kortare ben tycker eller tror att boot-cut, som går hela vägen ner till marken, ger de en mer proportionerlig kropp. Benen förefaller längre. Vad de missar är kanske ännu viktigare: deras ben ser antingen ut som raka trädstammar eller som ett träd med en riktigt tjock stubbe som snabbt smalnar av uppåt. Utöver detta så har de plötsligt inga fötter alls. Det hela ser bara absurt ut.

Jag kräver konsekvens. För varje par boot-cut i er ägo, måste ni köpa en trollkarströja med ärmar som blir jättestora vid händerna, så att de inte syns. Efter detta är det bara att ta er proportionerliga inverterade sjöstjärnestil och ge er ut i vimlet. Gå till Bik-Bok, Glitter, Femmanhuset, eller kanske ta 740:n till Jonsered och bara känn in atmosfären. Kings and Queens of New Sweden, äntligen trendiga.

Om förtydligande krävs: detta är fortfarande bara en ventilationspunkt för min frustration, inte en modeblogg.