Idag har jag och Oscar kollat på Entourage. Serien är en resumé över det liv vi egentligen förtjänar.

Vet ni hur det är att vara en working class hero? Vet ni hur hårt man får slita för att sitta med lite dyra prylar, en schyst lägenhet och noll kronor på kontot? Så här hårt: imorgon, kl 07.00 har jag tvättid.

Mina pasta pesto-cravings, de är så svåra, att när jag – varje dag – ätit så mycket av det att jag vet att jag ska sprängas, då vill jag äta ett kilo till. Troligen har min kropp anpassat sig för min överlevnad, accepterat att detta är den enda föda som kommer erbjudas, till den grad att den helt enkelt vill ha mängden pasta med pesto som krävs för att så skapa alla fettsyror och vitaminer som krävs för att hålla mig levande. Jag känner redan, att den senaste meningen, det var den längsta jag skrivit i år. Så bra är jag på att hålla mina meningar lagom långa. Säkert ett år utan ha gått över gränsen.

Angående min så illavarslande framtid så ser det just nu jävligt brunt ut, rent studiemässigt. Jag tänker acceptera nederlag på måndag, senast. Glada nyheter: jag är inte bitter. En påminnelse: efter “:” används inte stor bokstav.

Nu har jag sex timmar kvar tills det ska tvättas och härjas. Måste göra det bästa av saken.